Ber så hemsk mycket om ursäkt till alla som försökt att gå in och läsa hur det gick i denna tävlingen, det blev lite stressigt på slutet. Mycket packning och annat som skulle hinnas med innan hemresa och väl hemma var det väldigt mycket roligare att vara med familjen än att skriva på hemsidan.
Många kanske också tror att jag tröttnade på att skriva om ännu ett misslyckande också, men så är det faktiskit inte. För denna tävlingen blev faktisktiskt den bästa (kanske inte så svårt??).
Jag spelade tillsammans med en kille från Arizona som heter Chris Klerk, han har varit och spela ett par tävlingar på Europa touren det var så jag lärde känna honom. Jag var också tvungen att spela med en icke PBA medlem så när han frågade var det inte så svårt att tacka ja.
Kvalet blev mitt klart bästa, det enda som jag inte hade någon skit serie i, 1929 och tillsammans med Chris 1740 räckte det till en 3:e plats av 66 lag. 16 gick vidare och vi skulle få möta det laget som kvalade in som 14:onde i en bäst av 5 seriers match.
Lag nummer 14 var ingen mindre än Pete Weber och hans kompis som driver pro-shopen i South Point, ingen dröm lottning men det var tidigt på morgonen och Pete brukar inte vara den piggaste så kanske skulle de va ok.
Vi vann första serien men sedan började det strula och Pete började spela riktigt bra, torsk i serie 2 och 3. Under de seriena gick jag från Marvel Pearl till Hy-Road för att sedan hitta en Tropical Heat i väskan. Den bollen borde kanske rullat mer i veckan som gick för jag fick elt plötsligt en reaktion i banan som jag inte haft på hela tiden. Det gjorde att vi vann serie 4:a och inför sista rutan i serie 5 var det helt jämnt men fördel oss.
Pete slog första slaget och kryssade, det gjorde jag också vilket gjorde att Pet var tvungen att sätta en till, träffade högt men 4:an ramlade sent och nu var det jag som stod i måste läget igen. Att då dra dit dagens första vänster strike kändes ju inte lika kul som om det skulle varit en bra "riktig" strike, men så ble det i alla fall
. Tilläggas ska at Pete spelade riktigt bra ca 200 över på 5 och jag hade 160 över, våra partners var inte ens nära. Båda hade runt pari tror jag.
Nästa match gick över bäst av 3 serier och vi mötte DJ Archer-Jason Duran, ett par med hög kapasitet, det syntes dock inte i första serien när vi vann på 375. Denna gången var det jag som var ute och cyklade (173), men en höjning med 105 till nästa serie hjälpte oss till seger i denna match också.
Dags för semifinal mot Dom Barrett-Adam Ishman, nu var det bara en serie och det hjälpte tyvärr inte att jag drog till me ytterligare en 270 serie för Chris slog inte mer än 180 och Dom/Adam som också vann finalen slog 480.
Men en tredje plats och framförallt 2 dagars bra spel kändes ju i alla fall som ett steg framåt. lite skönare att åka hem då.
Martin Larsen
2012-11-16